Statarliv  
av Sven-Åke Henriksson

 


 

 

Hässelby Strand 2015-02-09

Som medlem i PRO får jag PRO-tidningen. I senaste, nr l 2015, fanns en synnerligen intressant och välskriven dokumentation som författaren rubricerade "Statarliv". Efter telefonkontakt med PRO-tidningens redaktion och författaren Sven-Åke Henriksson, som visade sig vara en f d Historielärare, har jag fått hans tillstånd att med denna artikel komplettera den "historik" om mina föräldrar, som jag förmedlade vid vår dotter Kikkis
kusinträff 2013 med rubriken, "Levnadsvillkor och samhälle 1907 och några år framåt", och som finns inlagda i vår släkthistoria.

Artikeln innehåller också bildmaterial på personer och en byggnad som dock inte är relevanta för de förhållanden som mina föräldrar beskrev vid den bandinspelning jag gjorde sommaren 1967 i Solhem i Jät. Då beskrev de t ex sina bostadsförhållande som goda, "till den grad att de väckte avundsjuka hos andra anställda". Den enda anställning de båda var allra mest besvikna och missnöjda med var Oskarsfarm. Där blev både anställning och bostad förfärliga och de lämnade sina anställningar så fort de kunde.

Bandinspelningen har jag överfört till kassett och den har sedermera av Christer Ihregren överförts till CD. Den dokumentationen hade också syftet att bevara deras röster och, inte minst, deras dialekt.

Kurt Ihregren

 
     
 

Statsystemet, eller statarsystemet, var en anställningsform där egendomslösa jordbruksarbetare och deras familjer arbetade under hårda villkor långt in på 1940-talet, samtidigt som det svenska folkhemmet tog form. I år är det 70 år sedan systemet avskaffades. Bidragande till det var den opinion som väcktes av författare som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson.

 
 

TEXT: SVEN-ÅKE HENRIKSSON

 
     
  Enligt den statliga folkräkningen fanns det 34 000 statare 1880. De kallades så eftersom de fick det mesta av sin lön som stat - det vill säga i form av naturaförmåner som mjölk, potatis, mjöl, ved och en liten del kontanter. Stataren fick en fri bostad, oftast i en så kallad statarlänga som var en enkel byggnad som rymde många hushåll. Dessa statare var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare på de stora jordbruken i södra Sverige. Den stat som statarna fick gjorde ingen skillnad på hur många barn som fanns i familjen. Det var nästan uteslutande män som anställdes som statare men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom.  
     
 

Statarklassens historia är på sätt och vis en berättelse om nutida slaveri i vårt land, ett hårt och slitsamt liv och chansen till förändring var liten.

 
     
 

Enligt den så kallade legostadgan hade godsägaren rätt att kroppsligen aga och bestraffa sina anställda och det fram till 1926. Många levde i slum ännu i början av 1940-talet när det fortfarande fanns 7 000 statarfamiljer i landet. Denna ovärdiga anställningsform existerade från mitten av 18oo-talet och avskaffades först 1945, då det från och med den 24 oktober detta år enbart fick förekomma kontantlön för jobbet som jordbruks-arbetare.
   Under 1930-talet informerade författarna Jan Fridegård, Moa Martinson och framför allt Ivar Lo-Johansson det svenska folket om statarnas liv genom romaner, skrifter och tidningsartiklar
.
   Ivar Lo-Johanson skrev sju statarromaner och dreven kampanj för statsystemets avskaffande.

Dessa författare, som kom från statarmiljö och kallades för "statarskolan", skrev för att både nå ut till den stora allmänheten men också direkt till lantarbetarna som de ville representera. För att nå de fattiga statarna gavs böckerna ut i billighetsutgåvor.

1933 kom Ivar Lo-Johansson ut med sin självbiografiska roman God natt, jord som blev en stridsskrift i kampen mot statsystemet och som idag räknas som en av de bästa romanerna inom svensk arbetar-litteratur.
 
     
 

Stataren anställdes i regel på bindande ettårigt kontrakt.

 
     
 

Han jobbade mest på stora gods i södra Sverige och till viss del i mellersta Sverige men förekom inte i Norrland. Under sista veckan i oktober, när skörden var bärgad och potatisen upptagen, gällde inte kontraktet utan stataren kunde under denna vecka - som kallades för slankveckan - flytta och skaffa en ny tjänst om han ville. Slankveckan kom av att stataren var oavlönat sysslolös och fick klara sig själv.

När stataren flyttade fick han en orlovssedel, ett arbetsbetyg från den förre husbonden som visade att han kunde anställas. Här antecknades betyg i flit och arbetsförmåga men också trohet mot husbonde, hälsotillstånd, nykterhet och lydnad samt mycket annat.

Arbetsgivaren talade också om för den nye godsherren om arbetaren var facklig engagerad och då i kodad form genom att ordet "lantarbetare" skrevs på papperet. Ordet "lantarbetare" var det namn som facket Lantarhetarförbundet använde men när en arbetsgivare brukade det ordet var det för att varna andra godsägare.

Det var svårt att göra något åt ett i statarens tycke missvisande arbetsbetyg, i så fall måste han gå till domstol.

Många statare, cirka 25 procent årligen, flyttade till ett nytt storjordbruk med hopp om att få det bättre där, kanske fick man en bättre bostad eller slapp en arbetsgivare man inte gillade.

För några blev det kanske något bättre men för de flesta blev livet lika hårt och tröstlöst som på den tidigare gården.

Typisk är bilden av statarlasset på en lerig höst-väg med de fåtaliga slitna möblerna på vagnen med huttrande snoriga barn. Far sitter på kuskbocken på det hyrda ekipaget och mor sitter uppe på lasset bland barnen hållande det dyrbaraste, som väggklockan eller kungaporträttet i famnen.

Stataren som inte flyttade fick inte ledigt under slankveckan och det gjorde att flera flyttade varje år till en ny gård enbart för att få en "semestervecka".
 
 

 

 
 

Många statare kunde inte flytta och hoppas på bättre tider.

 
     
  Detta berodde på att många gårdar sålde förnödenheter och andra varor som stataren inte kunde betala och därmed blev skuldsatt. En skuld som efterhand växte och inte gick att betala.
 

Det gjorde att stataren inte kunde flytta och ta ny tjänst när kontraktet gick ut utan blev kvar på gården och det ibland för all framtid, han och familjen blev mer eller mindre "livegna" under generationer.

Hustrun till stataren var formellt inte tvungen att arbeta men i verkligheten arbetade i stort sett alla kvinnor ofta med något lönearbete, mest vanligt var att de mjölkade och skötte korna, för att familjen skulle få extra kontanter. Den "vita piskan" (mjölkningsplikten) hade börjat vina över deras ryggar, som Ivar Lo-Johansson utryckte saken.

Dessa tappra arbetarkvinnor som både skötte hemmet och arbetade på jordbruket har hyllats på ett föredömligt sätt av Moa Martinson.

 
     
 

Från svenska statens sida fanns det från slutet av 17oo-talet en inriktning mot att det skulle bildas stora effektiva jordbruk i Sverige.

 
     
 

Driften skulle inte vara beroende av dagsverken utförda av småbönder eller torpare som hade egen bostad, kreatur och åkermark som arrenderades.

Hela familjer skulle anställas mot att de fick fritt boende, mat och i övrigt det nödvändigaste för att kunna leva.

Hustrun skulle göra "hielpedagswerken mot lindrigaste betalning", som det står i en skrift från 1758.

Arbetarna på godsen hade olika sysslor som värderades olika både vad beträffar arbetstid och betalning. Många av statarna, de med de enklaste sysslorna, arbetade uppåt tolv timmar om dagen under sommarhalvåret, några timmar mindre vintertid. De flesta männen arbetade som kördrängar ute på fälten och körde oxar eller hästar med olika redskap. Djurskötarna hade oftast bättre betalt men fick jobba någon timme till varje dag. Kreatursskötarna, ladugårdskarlarna, stod lägst i rang bland männen och hade bara de kvinnliga mjölkerskorna under sig statusmässigt sett.
Båda dessa grupper av arbetare började jobbet vid fyra-tiden på morgonen.

   Yrkesmän som snickare, smeder och trädgårdsarbetare behandlades bättre och deras jobb hade högre status. De hade kortare arbetstid samt bättre ekonomisk ersättning.

Högst i rang fanns skogvaktaren och rättaren, arbetsledaren vid gården, som var de som stod godsägaren närmast. Många statare, som trivdes någorlunda med sin husbonde, stannade kvar på gården och jobbade sig uppåt i hierarkin.
   Arbetet pågick vardag som helg och stataren brukade få ta ut ett 30-tal fridagar på helger under året. Prästerna tyckte inte om att statarna måste arbeta på söndagarna och inte kunde gå i kyrkan men kunde inte göra något åt det. Stataren hade dock endast rätt till sju betalda fridagar per år. När vi fick lag från och med 1920.om åtta timmars arbetsdag så gällde denna industri- och inte jordbruksarbetarna.

De många barnen på gårdarna fick naturligtvis hjälpa till i hemmet - som att passa syskonen, hämta vatten och ved. Det förekom att familjerna hade små köksträdgårdar, hade höns eller kaniner, som familjen åt, och det skötte barnen oftast om. De äldre barnen kunde bland annat få rensa ogräs på sommaren för att tjäna lite extra pengar som oftast föräldrarna tog hand om.

 
     
 

När mannen skrev på statarkontraktet så lovade han att hans fru skulle mjölka på gården.

 
     
 

För det mesta var det en förutsättning för att han skulle få jobbet.

På de större gårdarna hade man mejerier och där kallades en mjölkerska oftast för mejerska. Vanligen fick kvinnan pengar för sitt arbete men det var ingen hög lön utan var i slutet av statarepoken, i början av 1940-talet, cirka femtio kronor i månaden.

Det var självklart att det var kvinnan som skulle sköta mjölkningen både på stora och små gårdar, det var först i början av 1930-talet när mjölkmaskinerna blev vanliga som mannen kom in i bilden - för nu handlade det om teknik och då ansågs det att män skulle sköta mjölkningen.

Oftast var det godsägarinnan som ansvarade för kvinnorna som jobbade i ladugården, med hönsen och i trädgården. Statarkvinnorna fick verkligen slita, förutom att sköta hushållet skulle de mjölka tre gånger om dagen och sköta uppåt 20 djur.

Tiderna kunde skilja sig mellan olika gårdar men såg ut ungefär så här: morgon mjölkningen mellan 03.3 och 06.30, middagsmjölkningen 10.00-12.00 och kvällsmjölkningen 15.30-18.30. På sommaren kunde mjölkerskorna få promenera flera timmar till och från sommarhagen där korna betade när de skulle mjölka. Betalningen var ändå densamma.

Även om kvinnorna var lediga långa tider mellan mjölkningarna var det ett tufft jobb då de också skulle diska mjölkkärlen efter mjölkningen, vilket tog tid. Kvinnorna jobbade sju dagar i veckan med mjölkandet förutom att de skötte hemmet. De som hade småbarn var ofta tvungna att ta med dessa till ladugården där de fick vara under mjölkningen.

När det var skördetid var kvinnorna också tvungna att delta och det gällde även deras barn. Vid barnafödande var det brukligt att gå tillbaka till jobbet som mjölkerska bara någon dag efter födseln.

 
     
 

Statarnas fria bostad bestod till en början av någon enkel småstuga men det blev så småningom rum i huslängor.

 
     
 

Längorna var ofta enkelt byggda av bräder med dålig isolering, som för det mesta låg på rad efter vägen till herrgården.

Bostaden var vanligen på ett rum med kök, ibland två rum och kök, och med flera barn var det trångt. Oftast var det kalla och dragiga bostäder och det fanns inte sällan ohyra som loppor, löss och råttor. Bostaden var en del av staten oberoende av vilket skick den hade.

Det var också så att statarens bostad var i bättre skick ju högre status jobbet hade. Kreaturs-skötarna hade som sagt lägst rang och fick oftast de allra sämsta bostäderna. Vatten fanns i brunnen kanske hundra meter bort och naturligtvis var det utedass som man delade med andra familjer.

Det var framför allt på grund av dåliga bostäder som stataren flyttade på hösten till ett förhoppningsvis bättre boende.

Genom att statarfamiljerna bodde på godset blev arbetstiden effektiv och så hade patron bra kontroll över sina underlydande även under deras lediga tid.

Varför blev man då statare? För många på landsbygden i södra Sverige fanns det inget annat arbete att få för den outbildade och barnen tog ofta över föräldrarnas jobb. Speciellt under dåliga tider som under första världskriget då det var dåligt med mat i Sverige lockade detta arbete många fattiga med sin tillgång på föda.

 
     
 

I början av 190o-talet började statarna i Skåne strejka för kollektiv-avtal, oftast var det skördestrejker, men då tog arbetsgivaren in strejkbrytare.

 
     
 

Det var inte många som vågade delta i strejker då det kunde resultera i avsked och det innebar samtidigt att familjen förlorade sin bostad och blev utan husrum.

Strejker genomfördes ändå och ledde så småningom fram till att statarna fick rättighet att tillhöra en fackförening men fortfarande gällde legostadgan ända fram till 1926 (se faktaruta på förra uppslaget). Stadgan sade att avtal gjordes upp mellan enskild husbonde och dräng, vilket resulterade i att den fackliga kampen blev svårare att genomföra. Men statarna såg hur samhället i övrigt moderniserades och hur industriarbetarna fick det allt bättre vilket gjorde att de inte längre ville acceptera att vara tjänstehjon.

Det dröjde dock innan arbetarrörelsen på allvar började kämpa för lantarbetarna som inte fick samma stöd som industriarbetarna. Under 1930-talet förändrades synen på statarna i samhället. Det berodde dels på Ivar Lo-Johansson och andra författares skildringar av statarnas bedrövliga liv men främst på fackliga förhandlingar och "kohandeln", samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, som 1933 skapade ett statligt stöd till förbättringar. Reformer som reglerad arbetstid, lagstadgad semester, skydd mot vräkning och många andra lagar som gällde för andra i samhället blev nu även gällande lagar för lantarbetarna. Men det var en hård kamp för Lant-
arbetarförbundet under många år innan deras ombudsmän kom överens med motparten Lantarbetsgivarföreningen
. Den 12 oktober 1944 skrev parterna till slut på ett jordbruksavtal
som bland annat avskaffade statsystemet och det fastslogs att det skulle vara kollektivavtal och att kontantlönesystem skulle vara infört inom ett år. Nu blev också orden husbonde och dräng utbytta till arbetsgivare och kar
l.

En av många som kämpade för att statarna skulle få det bättre var Gunnar Sträng, politiker och riksdagsman för Socialdemokraterna åren 1945-86, finansminister 1945-76.

Han började sin fackliga och politiska bana 1932 som facklig agitator inom Lantarbetarförbundet. Gunnar Sträng cyklade omkring på landsbygden och gjorde stora insatser tillsammans med andra agitatorer för att statarna skulle få en människovärdig tillvaro.

Den största orsaken till statsystemets avskaffande var dock den teknikutveckling som tog sin början på 1930-talet. Med traktorer och skördetröskor minskade behovet av hästar och många män som kunde sköta dem. Istället efterfrågades folk med tekniska kunskaper. Och med mjölkmaskiner behövdes inte längre kvinnliga mjölkerskor.

Idag är statsystemet en bortgömd epok i den svenska historien, kanske beroende på att det inte är så trevligt att påminnas om statarnas hårda villkor, det var inte ett människovärdigt liv de levde trots att de själva försökte behålla den mänskliga värdigheten. Statarna hade låg status i det svenska folkhemmet och det fanns då, och finns även nu, en massa fördomar om dem. Men de gjorde en enorm arbetsinsats i det svenska jordbrukssamhället och är värda vår hyllning så här i efterhand.

 
     
 

Legostadgan gällde för statarna fram till 1926

Trots att statarna, efter en hård facklig kamp i början av 190o-talet, fick rätt att tillhöra en fackförening gällde den beryktade Legostadgan från 1833 fram till 1926. Enligt den hade arbetsgivaren, husbonden, till och med rätt att aga stataren, som kallades tjänstehjon i lagtexten. r är ett utdrag ur stadgan:

"Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nycktert och sedigt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, Husbonde skäligen föresätter.

Ådrager sig Tjenstehjon föreställning eller husaga för wisad försummelse, tredska, opålitlighet, olydnad, fylleri eller annat oskick; emottage sådan warning och rättelse med undergifwenhet och låte den lända sig till förbättring.
Framhärdar ändock Tjenstehjon i sitt felaktiga förhållande eller wisar sig otroget, okunnigt, eller eljest odugligt i tjensten; warde på Husbondens begäran, derur wräkt, ... med förlust af hela lönen, samt erhålle sådant betyg, det förtjänar."