Levnadsvillkor och samhälle 1907 och några år framåt 
av Kurt Ihregren

 

 

 

Levnadsvillkor och samhälle 1907 och några år framåt.

( Här kommer en "drapa", efter önskemål från ingifta i kusinkretsen, inför vår dotter Kickis kusinträff i Stockholm 2013, en synnerligen personlig och givetvis mycket kortfattad minnesbild, "på min ålders höst”, i Hässelby Strand i maj 2013.  Jag kan inte lova att ge Er en välstrukturerad resa, snarare några fragment från en epok.)

 Det blir några samhälleliga förhållanden och något om arbets- och anställningsvillkoren för Era far- och morföräldrar;

Karl Julius och Anna Linèa Petersson

De gifte sig 1907, 24 resp. 18 år gamla. Hur såg deras livsbetingelser och levnadsvillkor ut då? Folkskola som grund för ett arbetsliv som betydde just lantarbete. Från deras folkskoletid har jag dessvärre ingen kunskap mer än i ett för samhället mindre smickrande avseende. Trodde Ni möjligen att mobbing var en nutidens företeelse?

 Ett barn som saknade pappa vid födelsen kunde i kyrkboken inskrivas som oäkting. En pojke i grannskapet, som var skolkamrat med Karl Julius, antogs i det fördolda ha som far en man som tjärade tak. Eftersom pojken hette Karl fick han ganska snart öknamnet " Tjärkållen." När det blev dags för konfirmationsläsning tyckte väl prosten inte att han kunde använda samma epitet, därför föregicks hans frågor till honom med; "Kan kära Karl..... ?"

 När mina föräldrar på 50-talets början flyttade till en hyrd stuga i Jät fick de som granne lanthandlaren Carl Olsson. .... Ja, just det, det är samma "Kära Karl". En mycket vänlig själ som inviterade en semestrande flygsoldat till ålfiske i sjön Åsnen med 200-krokars långrev! Agnades med i gammal silltunna odlad lövmask.   Jo, jag lyckades faktiskt agna 25 krokar medan Kalle gjorde 75.. Att jag lyckades med konststycket måste nog tillskrivas den burk med fin sand som fanns att stoppa fingrarna i före påmaskningen .

En hel hink med ål och aborre delades lika nästa morgon och mor Annas skånska kokkonst firade triumfer med ugnstekt senapspanerad ål. En riktig festmåltid. Tro mig!

Om fader Karls barndom hos sin mormor i Västerbotorp, Vemboö, Urshult, vet jag ytterst lite, han var mycket förtegen om sin uppväxt som oäkting, vilket enligt den tidens normer inte var något att yvas över. Om sin mormor talade han någon gång i varma ordalag. Om modern Kristina mindre. Man måste nog kalla relationen som kylig. Hans anställningar före 1907 är för mig relativt okända men han arbetade vid något sågverk och vid ett tegelbruk. Men jag har också en bestämd minnesbild att han till mig har sagt att han var lantbrukselev i Danmark i 2 år. Här skiljer sig uppgifterna från släktforskarnas! Därför blir frågan; Kunde man vid denna tiden vistas papperslöst i broderlandet, det vill säga inte behöva "mantalsskriva" sig?

 Här måste jag bara berätta om vårt äldsta barnbarn Michaela, hennes make Henrik och hans farmor Ingrid Ottosson i Edsåsdalen i Jämtland. Vi träffades första gången på ungdomarnas bröllop och andra gången vi sågs var 4 år senare på deras förstfödda, Ylvas, barndop. "Vad trevligt att Ni är ute på långresa," sa jag vid kaffebordet......" Ja vi har varit i Urshult och Västerbotorp, "sa Ingrid..." Det är inte möjligt," sa jag. "Jo, min anfader kommer från Västerbotorp,"  kunde Ingrid berätta...

 Återigen ett bevis på att världen är liten. Kicki, hur var det nu, Henriks pappa och du är alltså 7-männingar?

Mor Anna växte upp i en syskonskara om 8 varav en syster, Hulda, sedermera hemmafru. Hennes man hette Ossian. Han var lokbiträde och körde rangeringslok på Malmö bangård och hamn. Han hade fackliga uppdrag och var kongressombud på 40-talet vilket Hulda gärna talade om. Själv var Ossian en mycket blygsam och något tillbakadragen person. De var engagerade i HSB-föreningen och bodde i det första HSB-byggda huset i Malmö. De semestrade hos oss på 40-talet och "svartabörs"- provianterade, det var ju ransoneringstider, gjorde utflykter på lånad tandemcykel - Hulda kunde inte själv cykla- men tandem med Ossian vid styret gick bra! Kul! De övriga syskonen;

  Axel, Oskar, Josua, Hjalmar, Einar, Claes. De blev bl a järnvägsbyggare-rallare vid inlandsbanans tillkomst och målare. Axel var den förnämste och humoristiske historieberättare jag mött. På den tiden arbetade man halv dag på lördagar och då inhandlade han en normalstor gräddtårta som han ensam konsumerade under eftermiddagens korsordslösning.... Han dog i en hjärtinfarkt.... Hjalmar, miste tidigt sin fru och omkom själv tragiskt genom drunkning med huvudskador i den isbelagda Karlbergskanalen strax här intill. Polisen bedömde fallet som olycksfall. Einar blev som målare hemorten Tingsryd trogen och Claes hamnade i Huddinge, arbetade som mattförsäljare i en av Stockholms största mattbutiker och hade byggt, med hjälp av bland andra Hjalmar, en egnahemsvilla i Huddinge. Oskar och Josua "arbetade vid järnvägen ", som det hette. Om dem vet jag inte mera än att en av dem t ex nekade min broder Uno (och oss bröder), vid hans personliga kontakt, att få ta familjenamnet Ihr.

 Föräldrarna Carl Johan och Magdalena Ihr. Han (Gratialist står det på deras gravsten på Urshults kyrkogård). Gratia = understöd från pensionskassa) var soldat och Lantbrevbärare - till fots! ...Posten hämtades i Tingsryd och bars i postväska på ryggen. " Han har gått så möet i sin dar," skämtade mormor," att hans fötter är tunna som löv,". Efter en svårläkt skada på hans ena ben uppstod kallbrand som obehandlad (!!) ändade hans liv.

Soldattorpet, som tillhörde Iremåla Rote, låg c:a 1 km från västra stranden av sjön Hyllen. Det flyttades sedermera av nya ägare närmare vägen, byggdes på med en halv våning och ligger nu på höger sida vid slutet av den  underliga ellips (för att undvika grusbacken) som vägen har vid Iremåla och ägs numera av ett holländskt par.

 Mormor Magdalena ja, mor Anna Linnéa hade redan som barn ett mycket vackert självlockigt hår, vilket i den tidens religiösa lantliga normer betraktades som ytterst syndigt!! Så, innan de gick till högmässan blötte hon håret med sockerlag och kunde således kamma det rakt med knut i nacken.

 Samma år som maken gick bort, 1937, kom hon ganska sjuk till vårt hem, Örnsholm.

 Efter en kort tids behandling av distriktssköterska för hennes bensår, inträffade en försämring med kräkningar.  Distriktsläkare Wickoff från Växjö tillkallades. Detta hände 1937 och jag är då 8 år. Torpet var litet, ett rum, kammare och kök. Mormor som var sängliggande, bodde i kammaren, vi övriga fem i rummet och köket. När Dr Wickoff anlänt, står han mitt på köksgolvet och innan han tar av sig ytterkläder säger han till fader Karl Julius; " Vem skall betala det här?"...." Titta Du till gumman först så skall Du nog få betalt,"  svarade fader Karl Julius! .... En sådan upplevelse sätter livslångt spår även i en liten knatte!

Mor Anna Linnéas första arbete efter folkskolan var som piga hos sin morbror Lindblad i Degerhaga (?). Hans humor var något bisarr, när det vid en frukost t ex serverades kokt ägg till morbrodern, men inte till övriga, visade det sig att ägget var ruttet. Han sköt då över ägget till Anna Linnéa och sa: "Det här får du." .... "Men jag lurade allt gubbatjyven," berättade Mor Anna, "för när jag kokade grisapotatis, kokade jag ett ägg till mig samtidigt".(underförstått att hon kunde snatta ett ägg direkt från hönshuset.)

Hur såg samhället och arbetsmarknaden ut 1907? Det var stor oro. Gemene mans krav på inflytande i politiken genom en rösträttsreform, som gav varje medborgare en röst, ställdes mot de förmögnas 40-gradiga skala, d v s, en mycket förmögen person kunde ha upp till 40 röster. Socialism ansågs i allmänhet som en samhällsfara i borgerliga kretsar. 1906 års kompromiss gav arbetarna rätt att organisera sig fackligt, (föreningsrätt) och arbetsgivarna rätt att leda och fördela arbetet. Detta innebar också ett erkännande av förhandlingsrätten. Vilket i sin tur ledde till att anställnings- och arbetsvillkoren i allt större utsträckning kunde regleras i kollektivavtal mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Svensk verkstadsindustri befann sig i sin linda. I USA hade Henry Ford 1908 startat produktion av den första T-forden enligt löpandebandsprincipen. (En liten kuriositet: När jag var mönstrad som salongsuppassare på Jonsonlinjens fraktfartyg, M/S Los Angeles 1950, och passerade Panamakanalen, kunde jag se de kraftiga järnbeslagen på slussportarnas trävirke där fabrikantens namn kunde läsas i relief; Köpings Mekaniska Verkstad.)

 1907 kom så den rösträttsreform som gav en man en röst. Kvinnorna fick dock vänta till 1921 innan de fick delta i de allmänna valen (1919)!

 Många smålänningars enda inkomstkälla var säsongsarbete t ex i betfälten i Danmark och i Skåne. Sommartid med gallring och hackning, på hösten i en typ av ackordsarbete som allt betalades per ruta,* till en ersättning som helt bestämdes av arbetsgivaren. Fackligt organiserande förekom knappast för lantarbetare. I dag skulle vi nog betrakta relationen anställd - arbetsgivare som underkastelse, man skulle " veta sin plats". Plikttrohet var en moralisk självklarhet. Man var beroende av välvilja och i Karl Julius fall ingick också i hans  anställning kravet att hustrun skulle arbeta med handmjölkning av 15 kor  3 ggr om dagen(den vita piskan)  (0500, 1200 och 1800.) Men också annat extra arbete när säsongen och godsägaren så krävde.  Detta hade absolut inte varit möjligt om inte de äldre syskonen hjälpt till med att passa småsyskonen. Man åt middag kl 12 vid den här tiden, vilket innebar problem för mor Anna Linnéa, som löstes genom varmhållning av middagsmat i s k "hölåda."

*Efter fruktlösa försök att via Wikipedia, och även SLU, få fram en tolkning av måttet Ruta, lyckades jag på Bibbis 93-årsdag hos henne få klarhet i det uppslagsverk jag strax skall berätta om.  Ruta = 10 famnar i kvadrat = 3600 kvadratfot = 1/16 tunnland = 1,33 hektar.  Höstens manuella upptagning av sockerbetor, inklusive borttagning av blast och jord, uppsamling i hög, innebar t ex att 2 rutor/dag och person var minimimåttet för en hygglig och dräglig dagsförtjänst!!! 

I maj 1907 kom första barnet Ingeborg och 1908 2-an Herman. 1910 Linnéa och 1912 Herta. 1914 Folke och 1916 Uno. 1918 Asta, 1920 Birgit, 1923 Arne, 1925 Ingrid och 1929 jag, Kurt.

Under hela denna tidsrymd bytte våra föräldrar arbetsplats och därmed bostadsort 11 ggr. Det innebar ju också att barnen fick byta skola relativt ofta. Möjligen kan detta förklara den uttalade kunskapstörst som syskonskaran uppvisat. Läslusten har också varit stor i hemmet, som jag upplevde barnaåren, med bl a högläsning i fotogenlampans sken av t ex Alexander Dumas, Greven av Monte Cristo. I det låsta bokskåpet förvarades de månatligen av Birgit samlade exemplaren av Svensk Uppslagsbok, i skinnband med guldsnitt, vilka absolut inte fick beröras av lortiga barnafingrar. Min egen läslust hade stillats något när jag i 10-årsåldern kommit över ett häftat ex av Saxs Rohmers* " Sihvas Rop", som handlade om en stryparsekt... Det Ni!

*Pseudonym för Arthur Henry Sarsfield Ward, (1883 - 1959).

Sång och musik var andra glädjeämnen i hemmet. Fader Karl Julius trakterade dur- och Magdeburgerspel. Mor Anna Linnéa sjöng och nynnade bl a skillingtryck och kunde berätta att det var många vägskäls- och logdanser som Karl Julius svarat för dansmusiken (trots att han var måttligt förtjust över Anna Linnéas dansglädje med tillgängliga danskavaljerer!) under ungdomsåren och tiden i Skåne.

Mor Anna Linnéa ville gärna gå till kyrkan, särskilt vid Advent, för att höra och sjunga med "i den granna musiken".

Herta är oförglömlig i sin självpåtagna roll som "körledare" för syskonen, som hon dompterade med hjälp av hotfullt svingande linjal, att 3-stämmigt sjunga bl a "Plocka vill jag skogsviol", "Vila vid denna källa" och "Du lilla bäck". Den enda i syskonskaran som yrkesmässigt kom att ägna sig åt musik var Asta, som i vuxen ålder efter studier vid Stockholms Musikinstitut (SMI) blev musiklärare i gitarr vid Täby kommunala musikskola.(rektor var Roland Bengtsson, ja just det, gitarristen i Hylands hörna SVT).

1914 började ju första världskriget som för Sveriges del bl a orsakade livsmedelsransoneringar som var illa organiserade och starkt kritiserade. Många har förstås hört talas om t ex Malmöbornas kålrotsdiet en hel vinter. Kaffeimporten räddades till en blygsam nivå tack vare lejdbåtarna. Råkaffe gav mera på kupongerna så därför rostades kaffe i hemmen tillsamman med t ex rågkorn och cikoria.

1918-1919 grasserade en förfärlig Pandemi som kom att kallas Spanska sjukan. Såvitt jag har förstått förskonades familjen med undantag för Karl Julius som blev mycket dålig, men gudskelov återhämtade han sig.

Oron på arbetsmarknaden var konstant. Många tvivlade på parlamentarismens möjligheter att förändra och skapa ett rättvisare samhälle. Inom arbetarrörelsen uppstod tidigt två mycket tydliga falanger.

 Hinke Berggren var den som sökte elda arbetarna och förfäktade den väg som de ryska massorna valt, nämligen revolution. Lyckligtvis valde, som ni säkert vet, det etablerade Socialdemokratiska Arbetarepartiet, med Hjalmar Branting som partiordförande sedan 1907, den reformistiska demokratiska parlamentarismens väg.   

Fader Karl Julius hade en, vad vi i dagens av engelsktermer uppblandade svenska kallar, en "outspoken personality", såväl inom familjen som gentemot arbetsgivare, vilket kan förklara de täta bytena av arbetsplatser. Det var ju den då enda lösningen vid missnöje eller vid oförrätter. Situationen var inte unik. Läs gärna Ivar Lo Johanssons " Statarna."

Ett exempel på den anställdes maktlöshet; När familjen 1920 flyttade från Mörarp till Gåvetorp konfiskerade majoren Aaby Eriksson (förvaltare av föräldragården Gåvetorps Gods och Tegelbruk) de 12 värphöns som mor Anna hade med sig från Skåne. Visserligen fick hon ersättning för hönorna men absolut inte ha eget självhushåll!

På 1920-talet förvärrades arbetslöshetssituationen till den grad att den var 34% . Arbetslöshetskommision (AK) ordnade då s k nödhjälpsarbete. Någon arbetsmarknadspolitik att tala om fanns inte, det var verkligen arbetsmarknadens villkor som gällde.

Som ett mycket påtagligt exempel på detta kan jag berätta att när Karl Julius och Anna Linnéa i början av 30-talet arbetade på Anneberg i Bredaryd var också Uno städslad som dräng därstädes. När Herman efter avslutad militärtjänst återkom till hemmet utan nytt arbete fick han arbeta på gården, men på Unos lön!!!. Så bröderna fick dela på Unos lön!

( På gården Anneberg drevs också en liten pensionatrörelse. Som ett exempel på Karl-Julius och Anna Linéas karaktär kan jag också berätta att ett på pensionatet gästande ryskt adligt barnlöst par som hette Knoop, enträget bearbetade Anna och Karl för att få adoptera deras minsta barn, d v s Kurt, "eftersom ni har så många förut" !! Som ni ser blev det inte så.)

Genom en infrastruktursatsning på vägbyggen kunde både arbetare och bönder ges sysselsättning på 30-talet till blygsam ersättning, s k  AK-arbete, vilket  knappast gav familjen täckning för sina levnadskostnader. ( Lönenivån som gällde var existensminimum, som sattes på respektive ort! ) Förläggningar med mat och logi hos bönder tog det mesta av daglönen och tristessen kunde avläsas i kvantiteten bultöl* som producerades och dracks i veckosluten. ( En tidig söndagsmorgon, på väg att  meta med fader Karl, möter vi en på marken kravlande man fruktansvärt berusad. Fader Karl kände igen vederbörande och frågade: "Hur står det till Janne? ... "Bara bra, bara bra," svarade Janne.) En lanthandlare i Säljeryd var nära komma på obestånd p gr av givna krediter för råvaror som förblev obetalda.

* Bultöl tillverkades av svagdricka, socker och jäst. Konsumerades utan destillering och gav fruktansvärd huvudvärk dagen efter.

1935 bröt Karl Julius och Anna Linnéa upp från sin stataretillvaro, då från godsägare Ekblad på Torsjö. Torpet Örnsholm arrenderades av hemmansägare Josef Karlsson, Säljeryd, till en kostnad av 200:- kr / år inklusive spåntak som läckte. Ladugårdens spåntak byttes helt. Spånorna tillverkades av färsk grankubb med diseldriven spånklyv. Hur detta finansierades vet jag inte.

Med två kor, gris och höns tryggades delvis självhushållningstanken. Smör kärnades för hand och såldes tillsammans med ägg till specerihandlare i byn. 1 liter mjölk såldes till 2 kvinnliga pingstvänner, som bodde och höll väckelsemöten i granngården, till ett pris av 12 öre/l. (När mor Anna tyckte att hon borde ha 15 öre, ville de inte fortsätta som mjölkkunder.) Därtill dagsverken hos traktens bönder vilket, till viss del, också fick betala de lån av häst som var nödvändigt för jordbrukandet på torpet. Jag minns särskilt allt arbete hos den kvinnliga agronomen på Sunnasjö. Där hackades och gallrades sockerbetor och skördades bl a lin för hand.

 Efter de fem åren på Örnsholm blev det flytt till hyrd "fullt omodern" f d drängstuga om 3 rok i 1.5 plan hos hemmansägaren, tillika kommunalnämndens ordförande, Karl Karlsson Kåragård i Ingelstad (bostaden saknade t o m elektricitet). Då började mor Anna Linnéa väva trasmattor som såldes till lokala köpare och ibland också på Stortorget i Växjö. Låter det här idylliskt? Det var det absolut inte, men de klarade sin försörjning. Och så fanns det trevliga avbrott som när syskon semestrade några dar  i föräldrahemmet. Eller när Herta tillsammans med sin chef på mäklarfirman Hus & Hem, tant Effa, (Meijer) kom hem för svampexkursioner ledda av Karl Julius. Efter rensning av svampen, oftast i syrenbersån, avnjöts t ex en underbar kaningryta* innan "flickorna," som fader Karl kallade dem, återvände till Växjö med kvällståget.

*Kaniner uppföddes under hela andra värdskriget eftersom ransoneringen av kött och fläskprodukter knappast täckte en grovarbetares behov.

Har ni hört talas om husmorssemester? Mor Anna Linnèa fick en sådan en vecka, jag tror att det var 1940, men redan efter två dar återkom hon. "Är du redan tebaks,"  undrade fader Karl Julius." Jaaa, sa mor Anna Linnèa, " där kunde en ju inte va, en fick ju inte ens gå ut med kaffekoppen till diskbaljan."

  Massaved avverkade Karl Julius som skogsarbetare i månaden maj, vilket också kunde ge en liten men arbetskrävande extrainkomst genom att ta tillvara granbarken. Det gjorde man genom att sammanhängande flå av den i meterlånga stycken från den först avkvistade granstammen, torka den i solskenet och längre fram på sommaren på kvällstid bryta den i tändsticksaskstora småbitar med linberedningsredskapet "Bråka" (heter det så?), förpacka den i jutesäckar, transportera den med lånad häst och vagn till järnvägsstationen i Ingelstad för vidare transport till uppköpande garveri. Att såväl mor Anna Linnéa som jag fick delta i detta arbete var självklart. På kvällarna filades sågbladen och tänderna skränktes. (stockasåg och bågsåg). Skogsarbetet var givetvis helt manuellt och fysiskt krävande. Det var ju inte de bästa träden som gallrades bort. Jag minns särskilt ett arbete där granskogen vuxit i kärr och myrmark. Där hade träden vuxit mycket sakta med påföljd att det var knappast 20 cm mellan grenarna och dessa kvistades med yxa. Och för att så bekvämt som möjligt kunna flå av barken gällde det att lämna så korta "rockhängare" som möjligt! (knaggar)

Andra tider på året högg Karl Julius timmer- eller brännved, s k meterved, detta betalades per kubikmeter  eller kubikfot. Det var relativt fördelaktigt vintertid då träden var frusna och meterveden därmed lättare att klyva. Därefter travas i kubikmetrar för torkningens skull. Fortfarande kan jag minnas hur det i den stränga vinterkylan var iskristaller i det kokta skivade fläsket på de frusna smörgåsarna. Hett kaffe därtill, det var smaskens!! Andra kulinariska minnen är de "Bonnakringlor" mor Anna Linnèa brukade baka som mellanmål! ...Konsumerades i 3 steg, första dagen fick man dem varma direkt från ugnen. Andra dagen fick man klyva dem och bre smör på halvorna och tredje dagen fick man dessutom ha ost på! Nästa dag kunde processen börja om. Receptet? Jo, rågmjöl, sur grädde och hjorthornsalt, så vitt jag minns.

En annan oslagbar läckerhet som på försomrarna kunde avnjutas var Braxen- eller Sutarealadåb. Receptet?  Båda arterna är ju kända som" nålbrev", sutaren saknar fjäll och har i stället ett c:a 2 mm tjockt slemskikt vilket mor Anna Linnéa tog bort genom att lägga sutarna i en 50-liters kopparkittel, på med mycket vatten och vispa runt med en kraftig björkriskvast. Därefter urtagning och efter avsköljning ner i ny kittel och massor av dill direkt från trädgårdslandet och därefter kokning på köksspisen tills benen lossnar. Efter avkylning mobiliserades alla hemmavarande för gemensam rensning i syrenbersån. Därefter varvar man fisk, salt, mortlad kryddpeppar och massor med hackad dill i lämpliga karotter. Som kronan på verket silar man slutligen upp den goda fiskfonden och häller den över i karotterna. (Överbliven fond sparas till fisksoppa) Nästa dag kunde den källarsvala aladåben avnjutas som lunchens kulinariska höjdpunkt!

Apropå skogsavverkning så får Jag inte glömma berätta om alla 1923 års värnpliktiga och således broder Arne, som inkallades 1942 för att hugga 200 kubikmeter meterved. Det blev en fysisk träning att jämföra med dagens frivilliga Gym. Men, avsikten var inte "fysisk fostran" utan att få fram det för hela landet nödvändiga bränslet som ersatte den strypta kol- och koksimporten.

När jag 1946 första gången kom till Stockholm genom Asta och Görans försorg kunde man fortfarande se de enorma vedstaplar som fanns lagrade på t ex Strandvägen, kajerna och Valhallavägen. Staten hade förvisso vissa hälsobringande aktiviteter påbjudna som t ex; Riksmarschen, alla gick 1 mil. Riksskyttetävlingar -44 och -45 för min egen del. Hemvärnet bildades 1940 och fick redan första året 90 tusen frivilliga i landet. Ett annat viktigt påbud, som initierats av Dagens Nyheter redan 1934, var Simborgarmärket. Alla skulle genom att simma 200 meter kvalificera sig för detta.

När jag tänker tillbaka på edra mor-och farföräldrar och deras livsvillkor under deras levnad är det ett adjektiv som överskuggar allt de upplevt, deras förnöjsamhet!

 Jag hörde aldrig ett ord eller en kommentar som kunde tolkas som bitterhet eller avundsjuka över andras villkor. Det är därför med stor respekt för dem båda som jag tänker på och, till en del, tolkar deras livsöde!!!

1955 är ett märkesår för Karl Julius och Anna Linnéa. Då kunde de för sparade pengar köpa undantagsbostället Solhem, Bengtsgård i Jät, till en köpeskilling om 11 700:- kr. De var då 72 respektive 66 år. När jag, 12 år senare, 1967, gjorde en bandinspelning med mina föräldrar om deras arbetsliv, var det djupt gripande att se den lycka och glädje detta husköp, som var deras första egna hem, betytt för dem. "När vi hade bott här i fem år, bad jag till Vår Herre att jag skulle få fem år till," sa mor Anna Linnéa. Och nu har vi bott här i 12 år... "Men, nu vet jag inte om jag vågar be om fem år till".......(Det blev 4...)

Totalt, kunde mor Anna Linnéa berätta, att de bytte bostad 21 gånger mellan 1907-1955.

Svampplockning ja, jag måste berätta om en gång när jag och min familj semestrade på Solhem. Fader Karl Julius hade spanat in ett kantarellställe i en björkdunge nere vid sjön Åsnen. Kruxet var att enda gångvägen dit passerade bondgårdens huvudbyggnad och det skulle inte kännas bra att plocka svamp på mark så nära gården. Så, fader Karl Julius drog iväg i obanad terräng genom skogen och vi plockade korgarna fulla med skogens guld i den vackra björkdungen. Det hela hade tagit lång tid så vi var båda trötta och jag tyckte vi kunde ta den lättaste vägen hem, nämligen förbi huvudbyggnaden. Sagt och gjort, men vad händer när vi passerar huset, jo bonden kommer ut och hälsar vänligt, tittar på de överfulla korgarna och säger: " Jag ser att ni har plockat svamp, äter ni det?" Näää, sa fader karl Julius, vi ger den till kärringarna!"

Nu tackar jag för mig och hoppas att Ni alla får en trevlig vistelse och kusinträff i Kungliga huvudstaden!

Syskonskarans "Benjamin",

Kurt

Hässelby Strand 2013-06-05
 

 

 

 

 

© Laila & Christer Ihregren

Uppdaterad 2015-02-13